.

Sportnörd som man är prenumererar man självklart på Sportmagasinet, trots att jag egentligen tycker att flertalet texter är rätt svaga.

Hur som helst, i det senaste numret listade tidningen de största NHL-ögonblicken, och på plats nummer två kom Ray Bourque. Bla stod det så här:

Men den moderna hockeyns mest minnsevärda glädjetårar tillhör backen Ray Bourque som en sommarlördag 2001 upplevde sitt livs ögonblick.
Efter 21 hyllade säsonger i sitt älskade Boston bad han om en flytt för en sista chans att bli mästare. Andra året i Colorado, tillsammans med Peter Forsberg, lyckades han. Trots att han inte var kapten fick han lyfta bucklan först, något som aldrig hänt tidigare i NHL.
Ingen annan spelare har någonsin väntat så länge, 1826 matcher i NHL på att få vinna Stanley Cup. Men efter segern i den sjunde finalen mot New Jersey spelade aldrig Ray Bourque något mer:
- Jag vann min sista match, det är ganska coolt.
Tre dagar senare hyllades han med bucklan inför 20 000 fans - I Boston, där han var med älskad än någonsin.

23 säsonger i NHL och 1826 matcher!!! Snacka om krigare - en riktig warrior!

Detta får mig osökt att tänka på en plansch som en tränare hade satt upp i en tennishall en gång i tiden som jag sedan kopierade och satte upp på mitt rum ovanför sängen. Där stod det att läsa att tennisspelaren Vincent Spadea hade spelat 223 ATP-turneringar och kuskat runt på touren i elva år innan han lyckades vinna sin första turnering.

We must believe, That if we give we will receive - NEVER GIVE UP!