.

Vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att det uppfattas som respektlöst eller missuppfattas. Men jag gör ett försök. Läste en artikel i GP i morse om en person som förlorat en nära person och kom då att tänka på en sak som stod i tråden på Flashback som jag länkade i ett tidigare inlägg. Jag har dessutom funderat på det här lite de senaste dagarna.



Med all respekt för dem som förlorar personer i dödsfall, men jag tror det är enklare att gå vidare från en situation när någon dör än när man blir dumpad av pojk/flickvän. Och detta grundar jag på faktumet att "hoppet är det sista som överger människan", som stämmer så otroligt bra!

Om en person dör blir man självklart helt sjukt knäckt etc, men efter ett tag inser man ju att hoppet om att få återse personen ju är obefintlig - den existerar inte. Hoppet är med andra ord ute, vilket gör att man bör kunna gå vidare. Om man däremot blir dumpad så finns ju personen kvar, vilket gör att det trots allt finns ett litet, litet hopp om att få tillbaka denna.

Visst, hon/han kanske gör galet klart att det hela är över, men som vi tidigare kom fram till - hoppet är verkligen det sista som överger en, och hoppet finns ju trots allt kvar så länge man själv vill att det ska finnas där. Om personen ifråga däremot går bort så försvinner ju hoppet totalt, och då bör man också enklare kunna move on. Däremot finns det dock en liten risk  med mitt resonemang, och det är att om en person dör och ens hopp försvinner, istället för att släppa och gå vidare finns ju risken att man istället fungerar så att när hoppet är ute, då är verkligen hoppet ute, och då kanske man bara lägger sig ner och ger upp istället för att gå vidare.

Det är lite samma situation som jag en gång diskuterade med en person. Det handlade om scenerna i filmen Titanic när Rose springer ner i den sjunkande båten för att rädda Jack som sitter inlåst och fängslad i ett rum längst ner i båten. Jag menade att jag förstod Rose's agerande, eftersom hon älskade honom så mycket att hon inte ville leva utan honom, medans den här personen jag diskuterade frågan med menade att man ju är ihop med någon av egoistiska skäl, för att man själv ska må bra, och därför finns det ingen anledning att riskera sitt eget liv för att rädda någon. 

Älskar man/tycker man om någon så mycket att man inte kan tänka sig att leva utan den, då finns risken att man när personen och hoppet försvinner så ger man kanske helt enkelt upp livet. Men det kan också vara så att det är enklare att gå vidare om en person går bort än om man blir dumpad.

När jag läste igenom texten nu känner jag att den utan tvekan kommer missuppfattas. Ni kommer tro att jag önskar livet ur vissa personer och inte alls har någon förståelse för hur tungt det är att förlora en familjemedlem eller nära släkting. Men det förstår jag, och jag kan lova att jag inte önskar någon person något ont överhuvudtaget. Det enda jag ville få fram var att jag tror det är enklare att gå vidare från en situation där en person helt går bort än om man bara blir lämnad, eftersom hoppet att få tillbaka persone finns kvar när man blir lämnad, men det finns inte kvar om en person avlider.